Att springa till mål

Något jag upptäckte förra året, då jag började med löpning, var hur mycket lättare och roligare det är att göra något om man satt upp ett mål. För mig var det helt nytt, jag har aldrig gjort det tidigare. Eller ja, jag har väl tänkt tanken men det har liksom aldrig varit på riktigt.

För mig är det viktigt att skriva ned målen, så de blir konkreta och tydliga. För mig räcker det inte med att skriva ”jag ska blir snabbare”, jag behöver sätta en tid att jobba mot. Ett klart mål som inte ger någon tolkningsfrihet.

Sen ska det sitta uppe nånstans där jag ser det. Så jag kan få en bra känsla av att jag närmar mig och som en motivation att kämpa vidare.

Det ska vara ett rimligt tidsspann, det är ingen idé att sätta orimliga mål och misslyckas (även om det inte är hela världen). Tiden ska vara satt så att du måste pusha dig själv men inte så att du behöver slita ut dig.

En belöning på andra sidan målet skadar inte. Även om känslan att nå ett mål är fantastisk, så tycker jag att jag förtjänat något extra för god kämparglöd och lite jävlaranamma.

När det kommer till att sätta en sträcka som mål, så brukar jag sätta även ett delmål. Det kan ta tid att komma upp till slutmålet och då är det motiverande att ha delmål att klara av på vägen.

I år har jag satt lite större press på mig själv när det kommer till mina mål. Dels för att jag vet att jag klarar mer än jag tror och för att jag vet om att jag inte gav allt förra året. Jag mesade lite på sträckorna för att jag skulle ”hålla hela vägen”. En rätt vanlig ursäkt för att mjäklöpa. Det blir inget med det i år!

Och som jag skrev tidigare, att misslyckas är inte hela världen. Mycket kan hända och flera saker kan sätta käppar i hjulet, det går inte styra över allting. Då gäller det bara att borsta av sig och försöka igen, kanske ändra målen lite om det behövs. Eller ta en paus och andas en period.

Så här ser mina mål ut för första halvåret, tanken är att jag ska sätta nya till hösten.

Det är bara att köra, en foten framför den andra!