Premiärmilen

Mina tankar inför Premiärmilen var många. Träningen har gått upp och ned precis som motivationen. Kanske hade jag satt ett för högt mål, gick jag ut för hårt i början, är det för tidigt efter graviditet och förlossning (5½ månad), vill jag verkligen? Ska jag ändra målen? Ska jag nöja mig med att komma runt även om jag går då och då? Kommer det vara värt besvikelsen av att inte klara det? Funderingar och ständiga inre diskussioner.

12919250_10153293819482574_1843486525_n

Men så var dagen D kommen. Jag laddade som vanligt upp med att läsa igenom all information om loppet och drog sen på mig löparkläderna och nummerlappen. Det där välbekanta pirret i magen började komma och det var dags att dra sig Universitetet där start och mål är.

På bussen klev det på fler löpare redo för Premiärmilen, de som kom tillsammans med någon satt och pratade om förväntningarna och formen, de som klev på själva satt tysta och såg förväntansfulla och fokuserade ut. Själv så började jag mer och mer tvivla på om jag skulle klara av att ta mig runt. Väl på plats var det fullt med folk, dom tävlande sprang runt och värmde upp, en del i linne och korta shorts kylan till trots.

Toalettkön var tre personer bred och säkert 50-60 meter lång. På ena sidan. Jag gick över till den andra sidan och där var kön 7 personer före mig. Kändes så typiskt på nåt vis, ”här står många, så jag ställer mig här med”. Jag tipsade några i långa kön om att de istället skulle gå till andra sidan. Jag vet hur det är att springa kissnödig och det är ingen höjdare.

12921072_10153293819792574_863802543_n

Jag gick och köpte mig en Smakis för att få i mig lite snabb energi och medan jag gick tillbaka till startområdet så blev det dags för uppvärmning. Det var ganska trångt men folk är ganska förlåtande om man råkar stöta till varandra. Jag spanade efter dom jag kände som jag visste skulle springa men såg ingen jag kände igen. En minut kvar till start och jag kollade så pulsklockan var redo och musiken på Spotify hade rätt volym.

Så gick starten. Jag låter inte min hastighet påverkas av någon annan, för den enda jag tävlar mot är mig själv. Men det kändes lite att de allra flesta sprang förbi mig, men jag hade mitt mål satt. Långsamt men jämt tempo. Jag hade fått några peppande sms på väg mot området som gjorde att jag kände att kanske, kanske klarar jag det trots allt. Jag har ju ett jävlaranamma och ett bra pannben.

Det får ta den tid det tar men jag ska inte gå. Jag kan springa hur sakta som helst, så länge som jag inte går. Vid 3 km kände jag mig ganska nöjd, för jag visste att allt över detta är mer än jag sprungit på 2 år. Ett rekord slaget redan där liksom. Vi 5 km var det vätskekontroll och jag hade klarat att springa halvvägs, dvs jag skulle ”bara” göra det jag redan gjort en gång till. 2 km till nästa vätskekontroll, här började jag känna att I got this, jag kommer greja detta! 7 km och vätskekontroll.

Det märktes att jag låg långt bak, då dom frivilliga som står och visar vägen vid korsningarna, inte var riktigt lite entusiastiska längre. En del tittade inte ens när jag och de strax före kom lufsande förbi, vilket är trist för det är vi som behöver peppen mest. Eloge till er som faktiskt hejade och tjoade när vi sluttampare kom!

Strax efter 7 kom en backe och den var tung, fy fasen vad tung den var, men jag kämpade mig upp med mantrat ”3 km kvar, bara 3 km kvar”. Precis efter jag passerat 8 km kom backen, alltså BACKEN. Där dog jag, det kändes som en vägg som aldrig tog slut. Ja, jag gick uppför den och det skäms jag inte för. Jag var så jäkla arg på den där backen och arrangörerna som gjort banan, det kändes nästan personligt. Efter den där backen gick det riktigt långsamt, jag var så slut men visste att jag inte kan ge upp så nära mål. Det finns bara inte. Och tack till er två tjejer som hejade på och peppade när ni sprang förbi och påminde om att det inte längre är”några kilometer kvar, utan meter”.  Den sista kilometern var nog min hittills längsta men känslan av att se mål och att se min man och mina barn efter mållinjen var en rätt bra jävla känsla!

12957110_10153293821112574_457609494_n

För jag klarade det!! I FUCKING DID IT!! Jag sprang en hel mil! Det gick inte fort, min sämsta tid hittills men tiden var aldrig målet, målet var att springa en mil och att den milen skulle springas den 2 april på Premiärmilen och det var det jag gjorde! Tiden blev 1:20 och jag var bland de 10 sista på damsidan, men vad gör det?! Jag är nöjd för även om  tiden är min sämsta så är den bättre än jag räknade med.

Känslan av att sätta ett mål och klara det är fantastisk! För mig är det en ganska ny grej som började i samband när jag började med löpning för 2 år sedan. Jag har tidigare inte trott att det är någon idé, för jag skulle ändå inte klara det, tänk så fel jag hade!

12935341_10153293821297574_716518978_nSe så fint den hänger där, fler ska det bli och nu börjar målet med att slipa tiderna!
Motivationen är åter kommen!

Annonser

4 thoughts on “Premiärmilen

  1. Stort grattis! Blev rörd att lösa detta inlägg! Så bra kämpat!!!! Inte bara att du sprang i en mil, du kämpade i en timme och tjugo minuter. Det är en jätteprestation och kräver mycket vilja och träning. Jag sprang också Premiärmilen, hatade den där backen och missade mitt mål med en minut men vad gör det egentligen?! Bara vi kan springa, röra på oss och må bra.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s