Den leende joggaren

Ni vet det där skämtet man brukar få höra när man berättar att man springer, det finns i lite olika varianter mer ser ut lite så här:

Det har jag tagit till fasta på! Möter jag nån så ler jag. Stort! Vare sig det är gående, löpande, cyklist eller bilist. Stort smile! Ibland slänger jag med ett ”Hej!”

Ibland får jag ett leende tillbaka men tyvärr så är reaktionerna oftast rätt neutrala, dvs ingen reaktion alls. Nu är syftet inte att få någon att börja springa, bara för att jag joggar omkring sådär dumflinande men det är onekligen intressant att se hur förvånade vissa blir.

Jag vet egentligen inte varför jag gör det, en grej är väl att det blir roligare för mig men också för att bristen på tillbakaleenden visar hur mycket vi kanske egentligen behöver det.
Ni vet ju själva vilken skillnad en sån enkel grej kan göra, ett hej och ett leende kan göra att man själv blir på liiiite bättre humör. Trevliga bemötande you know.

Så jag är den där leende joggaren, men ni behöver inte börja springa för det, men ett tillbaka-hej vore trevligt!

Blogg100 nr. 7

Annonser

One thought on “Den leende joggaren

  1. jag hejjar alltid glatt på dem jag möter, i skidspåret, i skogen på cykeln (framförallt där för att släta över irritationen att vi cyklar just i skogen, brukar funka bra!), och när jag springer eller går. Viktigt tycker jag, alltid gör man någon glad. Däremot kan jag få en del suspekta blickar jag när jag hejjar på folk på vägen till jobbet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s