Dubbelbestraffningen på gymmet

Jag ska idag göra nåt jag inte brukar göra, jag ska skriva om kroppar. Eller snarare förklara varför många överviktiga väljer bort gymmet. Varför en del bara går ett par gånger innan dom ger upp, eller köper nån träningsgrej och kör hemma istället.

Jag tillhörde denna skara en lång tid, det är först sen ett par år tillbaka jag börjar (obs börjar, är inte helt bekväm än) känna mig ok. Jag kör en kombination på fake it ´til you make it och ignorera alla när jag går dit.

Orsaken till att många känner sig obekväma är blickarna. Dom där blickarna av lite lätt äckel och avsmak, nån eventuell kommentar när man går förbi, himlande ögon, elaka kommentarer sinsemellan osv. För det räcker med att det händer en gång, en enda gång, för att en inte ska komma tillbaka. För det tar mod och kraft att ta sig till gymmet som överviktig. Att klä av sig inför andra, byta om bland andra, duscha bland andra, träna bland andra. Dessa  människor tycker naturligtvis att vi ska gå ned i vikt, vi är äckliga som det är nu. Men vi ska göra det nån annanstans. Någonstans där dom slipper se våra dallrande kroppar.

Det blir en dubbelbestraffning. Man ”ska” inte vara tjock och man ”borde” börja träna, men gör det för guds skull inte där ni (smala, tränade och ”BRA”) människor gör det.

Sen spelar det inte någon roll att 99% av alla andra som är där är peppande och bra, eller att det 99% av gångerna inte inträffar något. Det räcker med ett tillfälle, en gång för att allt mod och pepp ska rinna ur kroppen.

Ska ge er några exempel på varför det kan kännas jävligt obekvämt att träna i gym och badhus, detta är taget från olika sociala medier:

”När jag ser en man på 120kg vandra in för att ställa sig på en crosstrainer och sedan i långsam takt börja trampa igång samtidigt som han flåsar ihjäl sig så brukar jag faktiskt se ner på den personen. Jag tänker saker som ”du har en lång bit att gå”, ”vad gör du på mitt gym din jävla elefant?” och så vidare.”

”Jag känner alltså att jag känner att tjockisar inkräktar på mitt revir när de kommer in på gymmet som jag går på. Och jag undrar om det finns fler som känner som jag.”

”Hatar folk som inte kämpar när de väl har släpat sitt feta arsle till gymmet..”

”Men det ”tjockisar” som jag ser ner på är dem som kommer till tex gymmet och tar hissen istället för att gå upp via trapporna. Om dem har problem med något i kroppen, fine. Men när man ser samma personer på tex en step maskin eller liknande så börjar jag alltid se lite ner på dem.”

”Detta är något som jag länge har hatat. Tjockisar som vägrar att erkänna att de är för lata för att gå ner i vikt. Ofta handlar detta om att tjockisar ofta går till ett gym, ut och går/springer/joggar för att gå ner i vikt. Detta kombinerar de med exakt samma matvanor som tidigare och sedan klagar de för att de inte kan gå ner i vikt. Jag HATAR sådana patetiska människor som kräver att andra ska tycka synd om dem för att de inte kan gå ner i vikt. Tro fan att de inte kan gå ner i vikt om de trycker i sig choklad, pizza, hamburgare med mera varje dag. ”

”Hatar subbor på gymmet som ska ta upp plats på löpbanden fast de inte ens springer sig svettiga. Spring eller kliv av fetton!!!”

”Jag reagerade faktiskt på det här senast jag var på gymmet. Jag brukar normalt sätt ha svårt med tjockisar på stan. Drar alltid nån kommentar om att dom borde gå istället før att ta bussen och att sådanna karaktärsløsa människor inte ska få skaffa barn osv. Jag tycker att fetma endast beror på lathet, vill man gøra nåt åt det så kan man det, såvida man inte är väldigt svag mentalt.”

”Veckans hetaste fråga: hur många tjockisar kommer kravla sig till gymmet till följd av sitt nyårslöfte?”

”Vikarien på spinningen idag var tjock. Jag menar valk-tjock och flåsig. Hon såg ut som en östtysk kulstöterska. Har allvarliga problem att ta hälsotips och flåshurtiga heja-på-rop från personer som har sämre kroppsform än jag.”

”Jag tycker tjockisar på gym är jobbiga för att de generellt sett inte vågar träna ordentligt, dom tar alltså upp mina maskiner som jag kan använda och faktiskt ha användning av. Det gäller iofs vissa skinnys också. Men tjocka människor är äckliga. Eller fetman i sig är vidrig. Idag såg jag kanske de största par lår jag någonsin sett i simhallen, hur fan kan man låta det gå så långt? Skäms man inte?”

”Jag irriterade mig senast lite på en väldigt stor tjej som stod på en sån där vaddetnuhetercrosstrainer utan att använda sig av armarna, blir det inte samma sak som att gå i långsamt tempo?”

När man tar upp detta är det många som säger att det ”bara är i ens eget huvud”. Ja, självklart är en del ens egna hjärnspöken, de allra flesta säger ingenting men deras inställning lyser igenom. Att tro att vi inte märker blickarna och tisslandet bakom ryggen, är bara förolämpande.

Kan vi inte bara komma överens om att andras kroppar är något vi inte ska bry oss om? Det är ingen skyldighet att vara smal, vältränad eller hälsosam. Ingen har någon som helst skyldighet, att se ut på ett visst sätt för någon annans skull.

Kan vi inte enas om att vi inte dömer varann, utan bara ser varandra som de medmänniskor vi är.